Jag spetsar medvetet till detta fördrag för att göra saker mer tydliga och för att locka till et ställningstagande. Låt mig som vanligt konstatera att jag inte är någon specialist eller professionell när det gäller anatomi eller rörelser. Mina kvalifikationer är i hög grad amatörmässiga. I arbetet med föredraget har som vanligt Benny Wallin bidragit med research och Katarina Peterson vänligen lånat ut en film från Salukikongressen i Finland till mig. Den filmen bildar, tillsammans en reklamfilm för ett arabhäststuteri, grunden för den speciella synvinkel på salukins rörelser som jag utvecklar här.
Min utgångspunkt kan uttryckas i följande citat av SKK:s f.d. generalsekreterare Ivan Swedrup: ”Det funktionella är det vackra”. Utan att försöka säga något slutgiltigt så vill jag ytterligare utveckla mina grundläggande synpunkter när det gäller salukins rörelser. Jag anser att rörelserna ska vara i fokus när dagens domare dömer saluki på utställningar, men olyckligtvis verkar domarna sakna både kunskap och intresse för hur de korrekta salukirörelserna ska se ut. Märkligt nog accepteras allt för ofta slarviga frambensrörelser, kobenta bakbensrörelser, samt otillräckliga och överdriva rörelser. Med andra ord finns det utrymme för några tankar i ämnet.
Jag anknyter i detta föredrag till en artikel i Salukibladet nr 1 (Vårnumret) 2008 där jag pekade ut sambandet mellan konstruktion/anatomi och rörelser hos salukin. Jag försökte där hålla mig till konsekvenserna av de kända fysiska lagar som gäller allt som rör sig. I detta föredrag pekar jag åter på de nödvändiga konsekvenserna för salukins rörelser som följer av konstruktionen hos salukin.
Det finns fortfarande några få punkter där vi inte med säkerhet kan peka på vad som är uråldrigt och korrekt enligt standarden (de fysiska lagarna är dock desamma). Rörelserna är en sådan punkt, redan de första europeiska kommentarerna i frågan om de svävade rörelserna var antagligen inte baserade på hela det då existerade materialet. På denna punkt söker jag framför allt stöd i fysiken, men går sedan vidare och försöker göra det troligt att även den arabiska traditionen stöder mina synpunkter.
Mitt föredrag står därför på två ”ben”, dels de grundläggande fysiska lagarna som styr hundens och då speciellt de för oss intressanta salukirörelserna och dels uttalanden av gamla salukimänniskor i England och framför allt ett uttalande av en arabisk kalif som använder saluki som en mall för att bedöma arabhästen. Dessa två ”ben” och en jämförelse mellan saluki och arabhästar bildar grunden till min slutsats i detta föredrag.
2. Vad säger Rasstandarden om salukins rörelser?
Den nuvarande standarden från FCI 2000 baserar sig på den engelska standarden från 1923 där ingenting sades om rörelserna. Min teori är att rörelsernas betydelse var så självklara för de flesta salukifantasterna från början av 1900-talet att man inte behövde nämna det. De flesta tillhörde överklassen och kan antas ha varit vana ryttare, hur en häst ska röra sig för att kännas bekväm och fungera ansåg antagligen många var helt självklart. I samma anda får man anta att de inte ansåg det nödvändigt att föra in någon paragraf om rörelser i standarden, alla visste ju hur en saluki skulle röra sig, det såg man ju dagligen. De enda kommentarer som finns från denna tid använde ju ord som dansande, flytande m.m., så man kanske antog att allt var solklart för de berörda. Men detta resonemang har förorsakat problem för oss då vi inte har vare sig filmbevis eller längre teoretiska beskrivningar av salukins rörelser från tiden när salukin importerades till England. Vi får försöka extrapolera vad vi tror oss veta från de uttalanden oh indicier som vi har tillgång till och det är det jag gör i detta föredrag.
”RÖRELSER: I trav skall rörelserna vara harmoniska, flytande och fria. Steget skall vara lätt och fjädrande med god räckvidd fram och gott påskjut bak, aldrig hackney-rörelser (högt lyftade framben) eller tunga rörelser.”
3. Fysiska lagar
Liksom för alla levande varelser så finns det fysikaliska orsaker till att våra hundar ser ut och beter sig som de gör. Salukins vindklyvande huvudform, den lätt spolformade kroppen och den tättliggande mjuka pälsen är bara några exempel på hur evolutionen, aveln och fysiken har samverkat för att forma salukin till det den är i dag.
Det pågår en ständig ”kamp” där salukin kämpar mot olika fysikaliska storheter och evolutionen är naturligtvis den faktor som ser till att den bäst anpassade ”vinner” den kampen.
Vilka krafter kämpar då den jagande salukin ”mot”? Newtons första lag, tröghetslagen, ger att alla kroppar förblir i exakt samma läge såvida ingen kraft tillkommer eller försvinner. Det går åt energi, inte bara vid acceleration utan även vid riktningsförändringar (Newtons tredje lag som handlar om aktion och reaktion). För att byta riktning på en kropp (i allmän betydelse) i rörelse så effektivt eller energibesparande som möjligt så krävs det att den/de berörda kroppsdelarna kan absorbera stora mängder energi och göra om kinetisk energi till elastisk energi (elastisk energi är den potentiella energi som "upplagras" i ett elastiskt material som utsätts för deformation, till exempel för ett utsträckt gummiband, hos en sena eller hos en spiralfjäder som trycks samman) och omvandla den tillbaks till kinetisk energi. En annan kraft (Newtons gravitationslag) som salukin har att har att kämpa mot är den ”laterala tyngdförflyttningen” i sidled. Denna kraft försöker salukin hantera/behärska/bekämpa genom att sätta sina tassar i marken så nära in mot lodlinjen som möjligt utan att tassarna för den skull stör varandras rörelser. Ju mindre sidledsförflyttning kroppen har, desto mer energi sparas och kan istället läggas på att driva kroppen framåt.
4. Energibesparing och rörelser
Energibesparing är också orsaken till att överdrivna rörelser, där fram- respektive bakben tenderar att ligga närmast parallellt mot markplanet (varianten schäferrörelser), är i grunden felaktiga/improduktiva. Det går helt enkelt åt mer kraft/energi åt att förflytta/lyfta benen framåt/bakåt än vad salukin tjänar i rörelsen framåt. På samma sätt är ”underdrivna”-/otillräckliga rörelser felaktiga/ineffektiva då dessa inte ger maximal utdelning av den energi som salukin satsat.
En saluki som rör sig effektivt/energibesparande har svävande rörelser där hundens vinklar bidrar till räckvidd, stötdämpning och fjädring/svävmoment.
5. Balans
5.1. Framparti och bakparti
En balans mellan salukins fram- och bakparti är väsentligt för att spara energi och för största möjliga effektivitet i salukins rörelser.
Ett skulder- och överarmsparti som är placerad en bit in på frampartiet sett från sidan ger stabilitet och styrka. Skuldrans vinkling ger möjlighet till en bättre räckvidd, vilket också en tillbakalagd över arm gör. Den tillbakalagda överarmen bildar tillsammans med skuldran en viktig vinkel som inte bör vara för rak och inte heller för vinklad. Bringan mellan frambenen bör vara utfylld för stabilitet.
5.2. Balansproblem förorsakade av brister hos frampartiet
Jag ska bara kort beröra de problem som ett otillräckligt vinklat framparti förorsakar eftersom det är ett alltför vanligt problem i dag. För raka vinklar leder till korta och stötiga rörelser fram. Detta leder i sin tur till att den eftersträvade effektiviteten minskar och att påfrestningen på lederna, genom den uteblivna fjädringen, förorsakar skador på kort eller lång sikt och verkar även bromsande. En konstruktion som bygger på de nödvändiga vinklarna (skuldra-överarm, överarm-underarm och mellanhand) är både skonsam och effektiv (fjädringen). Men som vanligt så ska salukin vara måttlig och inte överdriven.
5.3. Balansproblem förorsakade av brister hos bakpartiet
Hos en saluki ska framdelen vara balanserad. Kort sagt så är det fallet när salukin är lika vinklad fram som bak. Som tidigare konstaterats så leder mindre vinklar fram till en tendens till att frampartiet bromsar in hunden. Detta är naturligtvis ett slöseri med energi. Men om bristen ligger i att vinklarna bak är mindre än fram så är det inte bra, men inte lika allvarligt som när vinklarna fram är mindre än bak. Eftersom drivkraften främst ligger i bakpartiet så leder bara mindre vinklar bak till en något mindre kraft, men stötmottagningsförmågan är fortfarande lika god. Men är vinklarna bak övervinklade jämfört med vinklarna fram, då blir den utvecklade kraften bak ett slöseri eftersom frampartiet kommer att verka bromsande och därmed kommer bakpartiets kraft leda till en påfrestning och slitage på frampartiet,
5.4. Rörelser och balans
En saluki ska vara i balans i sina fram och bakvinklar, då blir rörelserna logiskt också balanserade och inga faktorer stör den potentiella fjädringen i vinklarna som kan leda till svävande, fjädrande rörelser
6. Traditionen från de första salukikännarna
Lady Florence Amherst (Kennel Amherstia från början av 1900-talet) skrev i Hutchinson's Dog Encyclopedia: "Salukins rörelser är annorlunda än greyhoundens. Den är mer fjädrande i skritt och i trav är den mer dansande, vilket är en anslående sak”. Patricia Kean (kennel Ajman) sa angående rörelserna och deras dansande karaktäristika: “De verkligt typiska saluki-rörelserna .. lätta och med ett element av dans som inte slösar med energi genom att slänga runt med fötterna, utan ger ett intryck av att hunden är luftburen.” Ännu en annan gammal uppfödare, mrs H.M. Parkhouse (kennel Shammar) skrev 1958: “Jag har sedan en tid tillbaks haft åsikten att vi riskerar att förlora de typiska saluki¬rörelserna, vilka bör vara lättare och mer dansande. Under andra världskriget tog domarna mer hänsyn till rörelserna än de gör i dag och om en saluki inte rörde sig med de korrekta utsökta, dansande rörelserna skulle den inte få delta i konkurrensklasserna.”
Utställningsdomaren Brian Chambers sa: “Håller vi på att förlora det som utgör de rastypiska rörelserna? Med detta menar jag den speciella frihet i rörelserna som kopplas till extrem lätthet och utsökt behagfullhet. Vår ras ska inte vara lunkare.” C.J. Applebee citerade kung Henrik V av England, men ändrade hans ord om hästar till att handla om salukin: “Han rör sig genom luften, marken sjunger när han rör vid den, … Han är ren luft och eld; och jordens och vattnets simpla beståndsdelar uppträder aldrig i honom.”
Ett antal nyckelord finner vi dessa uttalanden: “dansande, flytande, fjädrande, luftburen, lätt, utsökt behagfullhet och frihet i röreslserna”.
7. Kalifens uppdrag
En kalif sände en gång sin tjänare för att köpa en häst. Men tjänaren som var rädd för vad ett misstag skulle kosta var tveksam till att åta sig uppdraget och sa att han inte visste något om hästar. På det svarade kalifen: ”Du vet hur en välavlad saluki ser ut och vilka punkter som bestämmer hastighet och uthållighet. Leta efter dessa punkter hos hästen.”
Vera Watkins kommenterar detta så här: ”De flesta med ett öga för hästar känner igen en bra saluki, men den genomsnittliga salukiägaren kommer nog aldrig vilja äga en häst.”
Detta citat ur traditionen och den åtföljande kommentaren har alltid följt mig som en skugga. Jag har alltid tyckt att hästägarna varit priviligierade som kunnat kontrollera hästens ridbarhet och i sin egen kropp känna hur bra hästen rör sig. När det gäller salukin så kommer i stället en betydligt högre grad av subjektivitet in i sammanhanget, som det gör på våra hundutställningar. Längre än så har jag inte kommit fram till dess jag började jämföra saluki och arabhästar.
Men på Svenska Arabhästföreningens stora (näst störst i Europa, cirka120 arabhästar) utställning på Blommeröd arabstuteri i Skåne i sommar så blev jag åter påmind om kalifens ord, när jag åter såg arabhäst efter arabhäst visa upp sina svävande steg. Hela vägen hem från Blommeröd tänkte jag på det och hur mycket trevligare det är att rida angloaraber och araber än de ”kelb” (vanliga bondhundar/bondhästar) som övriga hästar utgör. Dagen efter det att jag kommit hem så satte jag mig ner för att läsa igenom de böcker och titta igenom de filmer som jag köpt och fått på Blommeröd. När jag kom till reklamfilmen för Sax arabstuteri i Tyskland, som omfattade dussintals arabhästar i rörelse/trav, så fick jag något som jag betecknar som en uppenbarelse. Varje arab svävade fram och jag såg tydligt hur kotleden fjädrade liksom salukins mellanhand fjädrar.
Plötsligt stod det helt klart för mig vad kalifen menat då han bad sin tjänare at köpa en bra häst och hänvisade till tjänarens kunskaper om saluki. När jag såg arabhästar i mängder röra sig med lätta svävande rörelser så insåg jag att den främsta likheten mellan arabhästen och salukin är likheten i rörelse, svävmomentet. Att salukin har ett svävmoment i sina rörelser, liksom artabhästen, var så självklart för kalifen att han inte tyckte sig behöva påpeka detta för tjänaren, utan han kunde uttrycka det uppenbara i mer allmänna termer (”hastighet och uthållighet”).
Men för mig är detta ett starkt indicium på att salukin på kalifens tid (någonstans mellan 632 och 1516) rörde sig med svävande/fjädrande rörelser.
8. Film om svävningsmoment
Rent anatomiskt finns stora skillnader mellan hästar och hundar, jag inser det och hästanatomi är inte min styrka. Men olika leder och bendelar kan trots dessa skillnader fylla samma funktioner.
Om jag förenklar det krasftigt så ”motsvarar” hästens ”kotled” (leden mellan skenben och kotbenen) hundens mellanhandled (carpus) i funktion. Vinkeln mellan skuldra och överarm är ungefär den samma, liksom den mellan överarm och underarm. Jag är inte kvalificerad att göra en direkt jämförelse, men man kan ju trots allt konstatera att det finns leder hos både hund och häst som fyller liknande funktioner. Båda är t.ex. beroende av fjädring och svikt. En närmare studie återstår att göra, men det är inte föremålet for denna preliminära jämförelse.
Alla arabhästarna på filmen har tydligt svävande rörelser och man kan riktigt se/känna hur mjukt, lätt och energibesparande de rör sig.
Däremot var det inte lätt att hitta motsvarande material bland salukina. Filmen innehåller cirka 250 saluki, men det verkar inte räcka eller kan det finnas någon annan bidragande faktor som gör att det är svårt att hitta individer med svikt i steget. Kan det bero på att som Rose-Marie Lewis, från den urgamla engelska kenneln ”Knightellington”, sa i en intervju på utställningsfilmen, att hon var ” besviken på att många saluki på denna utställning hade så ”dåliga” rörelser”. Eller så berodde det på att nästan alla utställare visade sina saluki ”rusande” i flygande fart eller i alla fall i hög fart. Men framför allt två juniortikar visade ganska tydligt upp fjädringen i steget, kanske utställaren höll lägre fart med dem för att ta hänsyn till åldern. Det finns ett tecken på det när jag ser en vuxen salukihanne på filmen sakna svävningsrörelse, trots att jag själv sett honom vid ett annat tillfälle och VET att han egentligen har svikten i steget. På filmen rör han emellertid sig i högre fart än vad jag sett honom röra sig i verkligheten. Kan förklaringen ligga där? Kanske har inte alla saluki svikt i steget, kanske inte alla har haft det ursprungligen, men jag har under arbetet med detta föredrag blivit allt mer övertygad om att de flesta saluki bör ha ett sviktande svävande steg, både i skritt och i trav. Mina indicier i form av fysikens lagar, gamla uttalanden och arabiska berättelser underbygger denna uppfattning anser jag.
(Källor: Dvd från den finska salukispecialen -08 samt dvd från Sax Arabians)
9. Slutsats och slutord
Vad är då min slutsats? Jo att saluki ska visas i lägre fart i utställningsringen än nu och att vi ska lägga mer tonvikt på valet av avelsdjur med rastypiska rörelser. Kanske kommer de äldre, mer erfarna av er ihåg de gamla engelska, men också svenska, domarna som alltid uppmanade oss att röra oss långsammare i ringen för att inte förstöra hundens rörelser. Om svikten i steget och svävandet ska kunna uppfattas för det mänskliga ögat så är långsammare rörelser i ringen ett måste. En rusande saluki kan få rörelser som påminner om en mager schäfers rörelser och det vill nog ingen oss antar jag. Visst kan man också sammankoppla dessa rörelser med en viss konstruktion, bra vinklar fram och bak, en saluki i balans. Men trots allt måste de faktiska rörelserna kontrolleras i praktiken.
Kanske är det dags att vi slutar ”rusa” runt i ringen och att domarna slutar acceptera att det. Det är inte helt lätt, jag erkänner att jag emellanåt låter mig dras med i detta rusande. Men där har både vi uppfödare som förebilder och domare som beslutsfattare ett stort ansvar i en värld där kontakten med naturen och därmed den egna direkta erfarenheten och kunskapen snabbt håller på att försvinna. De kunniga hästmänniskorna är dessutom inte tillräckligt många för att fylla den roll de fyllde under salukins första år i Europa. När nu de gamla uppfödarna med djupa kunskaper om hur de tidiga, av de moderna modena ”opåverkade” salukina sakta, men säkert försvinner, så börjar tiden rinna ut för våra älskade saluki. Det är dags att ta ansvar!
Jag slutar med att tacka er alla för att jag fått komma hit och lägga fram mina teorier och antaganden om salukins rörelser. Det är mitt hopp att jag bidragit till att alla här tar sig en djup funderare på viken modell av saluki vi håller på att få och på vad vi riskerar förlora. Salukin är perfekt som den var, låt oss bevara den!